Ägarfrämjandet skall bedriva information och opinionspåverkan till förmån för personligt ägande framför allt genom att i en positiv anda framhäva ägandets betydelse och ansvar. Med privat ägande förstås enskilt, personligt ägande. Det innefattar också frivilligt kollektivt ägande, t.ex. i bolag och ekonomiska föreningar. I motsats till privat ägande står allmänt eller tvångsvist kollektivt ägande, främst i form av statligt och kommunalt ägande.

Grundsatser

Privat ägande är en av grundpelarna för ett fritt och demokratiskt samhälle.

Äganderätten regleras, begränsas och garanteras dels via lag och förordning, dels genom tradition, kulturarv och moralnormer. Ett fritt demokratiskt samhälle kan inte existera utan ett rättssystem som skyddar de enskilda medborgarnas liv och egendom. Inom denna ram ansvarar de enskilda medborgarna för sig själva och sin egendom, t.ex. genom frivilliga avtal.

Privat äganderätt innebär rätt och skyldighet att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Det som ägs av alla ägs av ingen. Det ingen äger vårdas dåligt.

Den privata äganderätten förutsätter avtalsfrihet och näringsfrihet. Den hänger också intimt samman med förfoganderätten. Om denna är starkt inskränkt av lagar och förordningar, är det tveksamt om man kan tala om äganderätt i verklig mening.

”Envar har rätt att äga egendom, ensam eller i förening med andra. Ingen må godtyckligt berövas sin egendom.” Så står det i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (artikel 17).2

Ägande och ansvar

Ett ordentligt skydd för äganderätten skall ges redan i grundlag.

Rätten att äga skall skyddas av staten. I gengäld har ägaren skyldighet att förvalta sin egendom med omsorg och ansvar och med hänsynstagande till det allmänna intresset.

Lagars verkningar måste vara förutsägbara.

God förvaltning bygger på långsiktig planering. Det fria förfogandet över privat egendom skall regleras av en varsam och långsiktig lagstiftning. Kortsiktighet och godtycke i lagstiftningen urholkar äganderätten.

Men skrivna regler räcker inte. Ett samhälle kan knappast fungera om det inte finns djupt rotade moraliska övertygelser och respekt för andra människor och deras ägodelar.

Ägande innebär inte rätt att förfoga över, skada eller exploatera annans egendom eller gemensamma s.k. fria nyttigheter.

Den som kräver skydd för sin rätt att äga måste visa respekt för andras egendom. Privat ägande kräver och skapar individuellt ansvar. Det allmänna ägandet försvagar ansvarskänslan.

Ägande och marknadsekonomi

Under många år stod en strid mellan planekonomi och marknadsekonomi som grundläggande ideologier för samhällets ekonomiska uppbyggnad. Den striden har idag vunnits av marknadsekonomin. Den är överlägsen andra system för ekonomisk utveckling.

Privat äganderätt är en förutsättning för marknadsekonomi.

I en marknadsekonomi reglerar människorna sina relationer genom frivilliga avtal i olika former. Det är viktigt att en olämplig koncentration av ägande och makt motverkas.

Inte heller i en marknadsekonomi kan var och en få allt vad han vill. Men flera kan påverka utvecklingen. Pluralism med många av varandra oberoende maktcentra blir följden.

Ägande och företagande

Privat företagande är den bästa och effektivaste formen att driva företagsamhet. Även verksamhet som finansieras av allmänna medel kan i många fall bedrivas genom att privata företag anlitas. För stat och kommun är det däremot i regel bättre att sätta ramar, utöva kontroll och utkräva ansvar än att själva bedriva verksamhet.

Eftersom den enskilde bäst förvaltar sin egendom, bör han få behålla så stor del som möjligt av sin inkomst och genom sin efterfrågan styra inriktningen även av kommunal och statlig service. Detta kan väl förenas med principen om skatt efter bärkraft. Det fordrar, precis som nu, solidaritet mellan den som har mer och den som har mindre. Men mycket av det vi ser som samhällsservice behöver personliga incitament för att skötas resurssnålt och bra.

Ägarna till företag skall visa respekt för de anställdas behov av trygghet, säkerhet och meningsfulla arbetsuppgifter och kan i gengäld kräva respekt för sitt risktagande.

Öppenhet och effektiv konkurrenslagstiftning är verksamma medel för att hindra oönskade effekter av makt- och ägarkoncentration.

Effektivt skötta företag förutsätter ägare som är beredda att ta aktivt ägaransvar. Historien visar tydligt att det är just det personliga intresset och ansvaret för den egna kapitalinsatsen som gör enskilda personer särskilt lämpliga som ägare. Det är viktigt att söka behålla ett personligt ägarintresse även i våra stora företag.

Ägande och sparande

Sparandet är en viktig grund för ägandet. Genom sparande kan individen öka värdet på sina tillgångar. Ett sparkapital skapar rörelsefrihet och trygghet över livscykeln.

Sparandet är nödvändigt för en positiv samhällsutveckling. Staten bör därför på olika sätt stimulera sparandet.

Individuellt sparande är att föredra framför kollektivt sparande. Ett ökat individuellt sparande kräver att de enskilda människorna får mer kvar av sina inkomster efter skatt. Olika sparformer bör av staten behandlas så lika som möjligt bl.a. genom likartad beskattning.

Det finns många skäl för ett ökat personligt sparande i aktier. Det ger ökat engagemang och intresse för våra företag och för samhällsekonomin, delaktighet i förmögenhetsbildningen och en minskning av det koncentrerade ägandet.

Sparande till en egen bostad, i den form den enskilde själv önskar, skall stimuleras av staten.

Ägande av fast egendom

Rätten att privat äga fast egendom – mark, byggnader, vatten – är grundläggande i en demokrati. Den har stor betydelse för ekonomi, kultur och miljö. Den ställer stora krav på ansvar och långsiktig förvaltning. Egendomen skall förvaltas så att den blir efterkommande till god nytta.

Lagstiftningen måste präglas av stabilitet, kvalitet och långsiktighet. Allvarlig kritik måste riktas mot mängden av detaljregler på lägre nivå och de ständiga ändringarna i regelsystemet.

Vissa inskränkningar i ägarens rätt att förfoga över sin egendom måste godtas, t.ex. besittningsskydd för hyresgäster och lagstiftning till skydd för miljön. Regleringarna måste dock vara begränsade och verklighetsanpassade om oönskade effekter skall undgås. Svarthandeln med hyresrätter och den låga nyproduktionen är exempel på följder av olämplig reglering.

Intrång i pågående markanvändning måste minimeras och full ersättning garanteras. Ägarfrämjandet betonar ägarens ansvar för miljön men också vikten av att bygga lagstiftningen på den enskildes förmåga och engagemang. Brukande av mark i traditionella former får aldrig ses som miljöförstöring. Markägaren får inte åläggas kostnader som bör bäras av alla.

Den hävdvunna allemansrätten skall respekteras, men varken ett ökat behov av rekreation eller ny teknikutveckling får medföra att innehållet förändras till förfång för markägarna. Allemansrätten får inte leda till att mark utnyttjas kommersiellt av andra än markägarna.

Ägande och boende

En ägd bostad eller en bostadsrätt har en viktig plats i de flesta människors förhoppningar och i deras planering av ekonomi och sparande. Samtidigt finns det många som åtminstone under perioder av livet föredrar att hyra en lägenhet. Det finns därför behov av såväl egna hem som bostadsrätter, privat ägda lägenheter och hyreslägenheter.

En ägd bostad ger, liksom en bostadsrätt, ett inflytande över både boendestandard och kostnader. Ansvaret för ett eget hem eller för en privatägd hyresfastighet medför, att bostaden och fastigheten brukas med omsorg och varsamhet.

Bostadsutbudet bör anpassas bättre än nu efter människornas önskemål och efterfrågan. Ägarfrämjandet vill driva på en utveckling som gör det möjligt för alla att välja boendeform.

Ägande av annan egendom

Äganderätten avser inte bara fast egendom och vanliga lösa saker (sakrätter) utan också fordringsrätter (obligationsrätter), andelsrätter m.m. av olika slag. Aktier och bostadsrätter är exempel på detta. I det moderna samhället leder utvecklingen till ett alltmer rikt och komplicerat utbud av ägandeformer.

Det är viktigt att samma grundläggande principer om skydd för äganderätten iakttas oberoende av form och objekt för ägandet. Framför allt är det angeläget att upprätthålla en hög nivå på rättssäkerheten genom en varsam och stabil lagstiftning.

Äganderätt och rättssäkerhet

I stor utsträckning är ägarfrågorna frågor om rättssäkerheten. Grunden för denna är alltid en bra och stabil lagstiftning. En särskild betydelse som bas för rättsordningen har grundlagarna. Men den lagstiftning som berör äganderätten måste alltid väsentligen ges i vanlig lags form.

Det innebär en allvarlig, negativ utveckling att en så oerhörd mängd föreskrifter och andra regler idag meddelas av statliga myndigheter under regeringen. Den våldsamma överregleringen på denna nivå är till nackdel även för riksdagen och regeringen.

Lagreglernas tillämpning i praktiken har i sista hand avgörande betydelse. För den har grundlagen en speciell betydelse. Utan respekt för grundläggande principer saknar det skrivna rättsskyddet verkligt innehåll.

Grundlagsskydd för äganderätten

Äganderätten ges ett grundlagsskydd genom 2 kap. 18 § regeringsformen (RF) och omfattas också av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Även EG-rätten har betydelse i detta sammanhang.

Skyddet för äganderätten är emellertid betydligt mer begränsat än det som RF ger för de s.k. politiska fri- och rättigheterna, t.ex. demonstrationsfriheten och föreningsfriheten. Det blir dessutom ofta ifrågasatt och föremål för angrepp och önskemål om inskränkningar.

Ägarfrämjandet ser det som i första hand en nationell angelägenhet att bygga upp ett hållfast skydd för äganderätten. Bara i sista hand skall vi vädja till internationella instanser.

Ett starkt skydd för äganderätten måste garanteras i grundlag. I nuvarande regler krävs framför allt tre reformer. Skyddet skall gälla oberoende av form och objekt för ägandet. Principen skall vara att ägaren garanteras full ersättning vid intrång i äganderätten. Skyddet skall vara likvärdigt med det som ges de politiska fri- och rättigheterna (2 kap. 1 – 14 §§).

Ägande och immateriella rättigheter

I det moderna samhället får s.k. immateriella rättigheter ständigt ökad betydelse. Det är fråga om rätt både till alster av andligt skapande och till kännetecken, t.ex. i form av upphovsrätt, patenträtt, mönsterrätt, firma- och varumärkesrätt.

Regeringsformen anger i 2 kap. 19 § att författare, konstnärer och fotografer har rätt till sina verk enligt bestämmelser i lag. Detta grundlagsskydd inskränker sig alltså till ett lagkrav.

Ägarfrämjandet vill utvidga grundlagsskyddet enligt detta stadgande till andra immateriella rättigheter och ge det en mera konkret innebörd.

Ägande och näringsfrihet

Vid sidan av äganderätten är allmän näringsfrihet och fri konkurrens grundläggande värden i den marknadsekonomi som Ägarfrämjandet vill slå vakt om. Sambandet är mycket nära.

Regeringsformen ger i 2 kap. 20 § ett visst skydd för näringsfriheten. Det innebär emellertid bara att inskränkningar endast får ske för att skydda angelägna allmänna intressen, aldrig för att gynna vissa personer eller företag, samt att samernas rätt till renskötsel skall regleras i lag.

Ägarfrämjandet vill utveckla och stärka grundlagsskyddet för näringsfriheten.8

Ägarfrämjandets arbetssätt

Ägarfrämjandet skall fungera som en förbindelselänk mellan medlemsorganisationerna när det gäller att stimulera den ideologiska debatten.

Ägarfrämjandet skall utgöra den gemensamma basen för ett genomtänkt synsätt på ägandet och äganderätten. Speciella ägarfrågor skall ingå i respektive organisations opinionsarbete.9

Ägarkodex

1. Envar har rätt att äga egendom, ensam eller i förening med andra.
2. Rätten att äga är grunden för ett fritt samhälle.
3. Det privata ägandet utvecklar tanke och handling och kräver ansvarstagande.
4. Ägaren skall vårda sin egendom och ta hänsyn till andra. Det ingen äger vårdas dåligt.
5. Staten ska skydda äganderätten. Ingen får berövas egendom utan starka skäl och full
ersättning.

(Antagen 1990, reviderad 2003)