Till
Statsrådet Gunnar Lund
Stockholm 2004-09-23
Ägarfrämjandet har beretts tillfälle att yttra sig över detta betänkande och får härmed avge yttrande. Samtidigt avges ett yttrande över betänkandet (SOU 2004:46) Svensk kod för bolagsstyrning, avlämnat av kommissionens kodgrupp och likaså remitterat till Ägarfrämjandet.
Ägarfrämjandet är en paraplyorganisation för sju organisationer som företräder i första hand mindre företag samt privata ägare som aktiesparare, bostadsrättsägare och lantbrukare. Ägarfrämjandet har enligt stadgarna till uppgift främst att verka för att öka förståelsen och respekten för det privata ägandet och att följa utvecklingen på lång och kort sikt av det privata
ägandets ställning i det svenska samhället.
I enlighet med sitt uppdrag tar Ägarfrämjandet nu endast upp frågor som har ett särskilt samband med det privata ägandet.
Det för Ägarfrämjandet centrala är i detta sammanhang ägarrollen, dess förändring och verklighet i det svenska näringslivet. De frågor om förtroendet för näringslivet, som behandlas av kommissionen, hänger nära samman med ägarrollens förändringar under senare tid. Detta framhålls också på ett realistiskt sätt av kommissionen.
De förtroendeskadliga företeelser, som gav anledning att tillsätta kommissionen, är till största delen inte direkta ägarfrågor, men de måste ses som bl.a. konsekvenser av ägarrollens förändringar. De har därigenom stor indirekt betydelse för Ägarfrämjandet och har tagits upp i den bok om äganderätten som Ägarfrämjandet nyligen utgett (Äganderätten, Ansvar, Skydd, 2004, se s. 157 f). Ägarfrämjandet har uttryckt i stort sett samma bedömningar som kommissionen. Bl.a. har sagts:
Under senare år har det förekommit en rad ”affärer” inom näringslivet som har blottat förhållanden av klart oacceptabel karaktär.— Ett genomgående drag hos de flesta sådana ”affärer” har i alla länder2 varit, att en begränsad personkrets kring företagsledningarna har skott sig på bekostnad av andra intressenter såsom aktieägare, pensionssparare och andra grupper. Ägarfrämjandet ser dessa affärer som allvarliga varningstecken inför framtiden. — En gemensam nämnare har varit svaga och/eller
olämpliga ägare, och detta har i sin tur berott i hög grad på att svenskarnas sparande under efterkrigstiden har i alltför hög grad kanaliserats till anonyma och kollektiva sparformer av olika slag. Ägarfrämjandet delar kommissionens bedömning, att det inte kan anses föreligga någon generell förtroendekris för hela näringslivet. Det är glädjande att kommissionen anser sig
kunna konstatera, att förtroendet verkar vara större i Sverige än i många andra länder. Emellertid delar Ägarfrämjandet också kommissionens bedömning, att de förtroendeproblem som finns är av sådan betydelse att de måste tas på stort allvar.
Den analys av förtroendeskadliga företeelser, som redovisas i betänkandet, motsvarar i stort sett bedömningarna inom Ägarfrämjandet och dess medlemsorganisationer. Det rör sig främst om ersättningarna till företagsledningarna och om styrelsernas och företagsledningarnas skötsel av bolagen. Även t.ex. missvisande information, oklara ansvarsgränser och svaga
strategier hör till bilden.
Även de bakomliggande orsakerna har tecknats på ett realistiskt sätt av kommissionen. Ägarfrämjandet kan helt instämma i vad som sägs om bristande personlig etik, svag bolagsstyrning och överhettad ”investmentbankskultur”. Det är uppenbart att ägarrollen
ibland inte har utövats med den kraft och det långsiktiga ansvarstagande för bolagens bästa som allmänheten haft anledning att vänta sig. En del styrelser har, som kommissionen uttalar, inte visat tillräcklig omsorg om ägarintressena och varit den motkraft till företagsledningarna som den svenska bolagsstyrningsmodellen förutsätter. Vissa stora företag har på ett olyckligt
sätt kommit att övergå från ägarstyrning till vad man kan kalla tjänstemannastyrning.
Betänkandets kapitel 6, Ägarrollen, är av central betydelse för Ägarfrämjandet, som instämmer i det inledningsvis gjorda konstaterandet, att hela den moderna utvecklingen på bolagsstyrningsområdet i grunden handlar om hur ägarrollen skall utövas och hur ägaransvaret skall få genomslag i bolagsstyrningen. Eftersom kommissionen betonar, att dess framställning i huvudsak avser de börsnoterade företagen, erinrar Ägarfrämjandet om vad som nyss nämndes om dess egen förankring bland främst mindre företag och privatägare.
Själva frågorna är emellertid av övergripande, både principiell och praktisk betydelse och har därför en viktig plats i Ägarfrämjandets diskussioner. De stora bakom- och underliggande problemen tecknas klart och koncist av kommissionen.
Medan i stort sett alla svenska börsbolag kontrollerades av kapitalstarka familjer för 50 år sedan, svarar numera svenska och utländska institutionella ägare för cirka 85 % av ägandet, hushållen endast för cirka 15 %, samtidigt som den andel av den vuxna befolkningen, som äger aktier direkt eller via aktiefonder, har stigit från 29 % till 84 % under de senaste 20 åren.
Internationaliseringen har varit ännu hastigare och mera drastisk. Under tio år från början av 1990-talet har den utlandsägda andelen av den svenska börsaktiestocken stigit från mindre än 10 % till närmare 40 %.
Konsekvenserna av denna omvälvande utveckling har inte kunnat undgå att bli ganska genomgripande. Ägarrollen har kraftigt försvagats genom att ägandet i stor utsträckning har kommit att uppfattas som väsentligen en finansiell placering. Perspektivet har blivit mera kortsiktigt, även när det gäller förvaltningen av kapital med långsiktig placeringshorisont.
Åtskilliga av de institutionella ägarna, särskilt de utländska, tar inte idag samma ansvar för bolagen som traditionellt har utmärkt det svenska bolagsstyrningskonceptet. Vissa institutionella ägare har också varit – och är delvis ännu – förhindrade genom lag och andra regelverk att ta ett större ägaransvar genom begränsningar av hur stora ägarandelar de får förvärva i ett enskilt företag.
För Ägarfrämjandet framstår uttunningen av ägarrollen inom näringslivet som ett allvarligt och grundläggande problem med vittgående konsekvenser. Ägarfrämjandet har i alla sammanhang betonat att den privata äganderätten aldrig får ses uteslutande som en samling av rättigheter utan att ägarens ansvar är en viktig del av perspektivet (se t.ex. redan undertiteln
på Ägarfrämjandets förutnämnda bok 2004: Ansvar – skydd). Om inte de privata ägarna är beredda att bära upp detta ansvar på alla de olika områden där det aktualiseras – det må gälla miljöansvar eller ägaransvar inom ett börsbolag – så minskas möjligheterna att hävda den privata äganderättens princip. Eftersom denna princip är både grundläggande och överordnad för vårt demokratiska och ekonomiska system ser Ägarfrämjandet en negativ utveckling med stort bekymmer.
Ägarfrämjandet instämmer helt i kommissionens uttalande, att den långtgående institutionaliseringen av aktieägandet riskerar att skapa ett vakuum när det gäller ägarstyrning av de svenska storföretagen. Ägarfrämjandet instämmer likaså helt i uttalandena, att det inte är varken önskvärt eller möjligt att vrida klockan tillbaka till ”de femton familjernas tid” utan i stället önskvärt med en mångfald av ägare på den svenska aktiemarknaden med olika ägarbakgrund, olika tidshorisont och riskbenägenhet. I den förutnämnda boken sägs uttryckligen (s.158) att Ägarfrämjandet ställer sig avvisande till en stark koncentration av ägandet och förordar ett spritt ägande.
Ägarfrämjandet tillstyrker kommissionens förslag i fråga om avveckling av de kvarvarande restriktionerna vad gäller möjliga ägarandelar för försäkringsbolag, banker, fondbolag och AP-fonder. Viss tvekan hyser Ägarfrämjandet däremot till kommissionens (negativa) ställningstagande i frågan, om institutionella ägare bör lagstiftningsvägen tvingas att utöva rösträtt för aktierna i
sina portföljer. I och för sig kan Ägarfrämjandet möjligen godta inställningen, att det inte är principiellt negativt att olika ägarkategorier har olika syn på sitt ägande och utövar ägarrollen på olika sätt. Eftersom Ägarfrämjandet har ett något mera begränsat perspektiv än kommissionen – det gäller att på alla sätt och i alla sammanhang slå vakt om den privata äganderätten i framtiden – är det naturligt att se något mera strängt på dessa frågor.
I princip anser Ägarfrämjandet att institutionella ägare måste åläggas att ta ett aktivt ägaransvar. Ägarfrämjandet har dock stannat för att tills vidare stödja kommissionens linje, att institutionella ägare skall, i enlighet med vad som slås fast i OECD:s corporate governanceprinciper, offentliggöra sin ägarpolicy. Det är dock för Ägarfrämjandet inte bara fråga om vad som är ”rimligt att begära”, som kommissionen skriver, utan om ett krav. Ägarfrämjandet instämmer helt med kommissionen om att en svensk kod för bolagsstyrning är angelägen, inte minst därför att det tillgodoser ett önskemål av EU-kommissionen. Det är inte godtagbart att Sverige har kommit på efterkälken i detta avseende. Ägarfrämjandet noterar med tillfredsställelse, att det förslag som har utarbetats höjer kraven på ägarengagemang. I sak är det utformat så, att det inte kan sägas vara tal om någon ”direktörernas kod för dem själva”. Ägarfrämjandet hänvisar i övrigt till det separata yttrande som avges angående koden.
En kärnfråga i detta sammanhang, som behandlas i förevarande betänkande och inte i kodbetänkandet, gäller hur koden skall förvaltas. Ägarfrämjandet vill starkt understryka, att höga krav på effektivitet måste uppställas. Det är ytterst angeläget att slå vakt om att koden får ett verkligt, brett genomslag i praktiken. Hur man närmare i detalj skall ordna detta drar upp en diskussion som går utöver Ägarfrämjandets naturliga område. Det får därför räcka med några allmänt hållna synpunkter.
Det är uppenbart att koden måste förankras väl i näringslivet och att det förvaltningsorgan som etableras måste svara mot detta syfte. Alla ägargrupper måste vara med och öva inflytande. Ledningen bör utövas av en från alla intressentgrupper fristående person med högt förtroende inom näringslivet och samhället i övrigt. Det är viktigt att expertis på hög nivå skall kunna anlitas. I fråga om förvaltningsorganets befogenheter måste grundprincipen vara ”comply or explain”. Något slags tillståndsförfarande eller liknande bör inte införas.
Kommissionens överväganden om kodens förvaltning förefaller väl ägnade att ligga till grund för fortsatta resonemang.
Helt överensstämmande med Ägarfrämjandets syn är vidare kommissionens uppfattning, att det bör vara en självklar strävan att komma bort från skattemässiga olikheter i behandlingen av olika investerarkategorier. Det är inte godtagbart med inslag i skattesystemet som missgynnar enskilt direktägande av vissa aktier jämfört med institutionellt ägande. Förslaget att avskaffa förmögenhetsskatten tillstyrks därför. Liksom kommissionen avstår Ägarfrämjandet från en mera allmän skattepolitisk diskussion i detta sammanhang. Att lag och andra regelverk skall ge ett skydd för minoritetsägare mot missbruk av ägarmakt är för Ägarfrämjandet en självklarhet. I den förutnämnda boken sägs särskilt (s. 158) att Ägarfrämjandet vill stärka det svenska minoritetsskyddet och verka för ett mera spritt ägande. I förevarande sammanhang vill Ägarfrämjandet särskilt understryka, att det för förtroendet på marknaden och därmed för respekten för det privata ägandet har avgörande betydelse att inte småägare kan berövas sin egendom till underpris eller eljest få sin ställning undergrävd.
Ägarfrämjandet stödjer kommissionens förslag, att statsmakterna skall i lämpligt sammanhang överväga frågan om en sänkning av gränsen för minoritetsskyddet enligt aktiebolagslagen från tio till t.ex. fem procent av antalet aktier i ett bolag. Det bör dock
framhållas att andra reformer torde vara viktigare i praktiken, t.ex. sådana som gäller utformningen och tillämpningen av reglerna för riktade nyemissioner, för fusioner och för tvångsinlösen av minoritetsaktier.
Stockholm som ovan
För ÄGARFRÄMJANDET
STEN SVENSSON ULF LÖNNBERG
Ordförande Verkställande ledamot