De politiska partierna bryr sig inte om att försvara äganderätten. Bristerna handlar om allt från synen på piratkopiering till missbruket av allemansrätten, skriver Lars-Erik Forsgårdh, Ägarfrämjandet.

Regeringens samhällsbygge vilar på bräcklig grund. Den idékramp som präglar arbetet med att formulera framåtblickande politiska visioner är inte det enda som ­bekymrar. Regeringen har även vänt en sedan två sekel tillbaka bärande idé i svensk samhällsutveckling ryggen – äganderätten.
Flera svenska näringar har den senaste ­tiden fått ett omtumlande uppvaknande då en alltmer urholkad äganderätt underminerar möjligheterna att växa och skapa arbetstillfällen.

Därför lanserar Ägar­främjandet snart ett initiativ för att synliggöra ett antal områden där skyddet för äganderätten är hotat, men också områden där det skett ­betydande förbättringar. Det är inte bara idén om demokrati som måste vinnas för varje ny generation, utan också idén om äganderätten.

Den svenska samhällsutvecklingen har i stor utsträckning formats av ­visioner och reformer med tydlig koppling till äganderätten. Den senaste tiden har dock något hänt.

Både regering och opposition struntar i ägarfrågorna, samtidigt som i stort sett samtliga riksdagspartier söker med ljus och lykta efter nya politiska visioner om samhället.

Det är oförståeligt. Ett seriöst förhållningssätt till äganderätten är ­avgörande för Sveriges möjligheter till långsiktig ekonomisk tillväxt, sysselsättning och för att uppfylla handelsminister Ewa Björlings målsättning om en fördubblad svensk export fram till 2015.

En i medierna uppmärksammad fråga med äganderättslig grund är den alltmer omfattande piratkopieringen. De kreativa näringarna har hårdhänt fått lära sig vad en bristande respekt för immateriella ­rättig­heter på internet innebär för möjligheterna att få betalt i den digitala ekonomin. Fildelningstjänster för piratkopierat material tillåts att ostört erodera den betydande tillväxtpotentialen för internetekonomin.

Även för möbelbranschen har problemet med piratkopiering blivit alltmer påtagligt. Så sent som i februari inledde Trä & Möbelföretagen en ­informationssatsning om vikten av en fungerande immaterialrätt.

Bristerna i skyddet för äganderätten begränsas dock inte till de immateriella rättigheterna. De senaste åren har vi kunnat se ett alltmer frekvent missbruk av allemansrätten i kom­mer­siella syften. Helt utan medgivande från markägare exploateras deras mark för vinstdrivande verk­samheter såsom bär- och svamp­plockning, ridning, naturturism, forsränning och terrängcykling. Den enskilde ­mark­ägarens intressen väger oroväckande lätt gentemot de kommersiella intressen som ostört tillåts slå mynt av ­någon annans egendom under åberopande av allemansrätten.

Ett annat exempel är det växande problemet med bedragare som kapar lagfarten för småhusägare. ­Genom att skicka in en förfalskad ­ansökan om lagfartsöverlåtelse till Lantmäteriet kan bedragaren belåna en fastighet, eller till och med sälja den vidare, innan dess rättmätige ägare har möjlighet att ingripa.

För den enskilde småhusägare som drabbas kan konsekvenserna bli katastrofala. Hittills har dock staten ­underlåtit att vidta tillräckliga åtgärder för att omöjliggöra denna typ av bedrägerier.

Ytterligare ett exempel på hur en bristande politisk känsla för äganderätten får konsekvenser för samhällsutvecklingen är det alltmer utbredda anonyma ägandet av svenska företag. Sedan 1950 har det institutionella ägandet på börsen vuxit från 20 till 80 procent. Samtidigt har det privata ägandet i den svenska industrin falligt kraftigt från cirka 70 till 20 procent.

Ett regelverk som främjar institutionellt ägande, i kombination med en politisk prioritering av nya statliga fonder, har fått långtgående konsekvenser för det privata ägandet och ägarengagemanget i svenska företag. Detta kommer även att drabba dynamiken, ansvarstagandet och förmågan till utveckling inom det svenska näringslivet.

Äganderätten inrymmer självfallet många fler områden som behöver uppmärksammas. Frågor med kopplingar till både äganderätt och integritet – som FRA-frågan, fildelningsfrågan och Wikileaks – sänder chockvågor genom de politiska systemen.

Det behövs en fördjupad, kvalificerad och hela tiden aktuell debatt om äganderätten, naturligtvis relaterad till andra värden i samhället. Annars står det inte på förrän vi har en ny löntagarfondsfråga att hantera.

Ägarfrämjandet tänker inte stillsamt titta på medan äganderätten sätts på undantag i den politiska ­debatten.

Lars-Erik Forsgårdh, ordförande i Ägarfrämjandet.
Medlemmar i organisationen är Fastighetsägarna, Företagarna, LRF, Svensk Handel, Sveriges aktiesparares riksförbund, SBC, Sveriges Jordägareförbund och Villaägarnas riksförbund.

Publicerad i Dagens Industri, 5/5 2011.

Ägandet av och omsorg om de egna tillhörigheterna är en djupt liggande känsla hos var och en; en känsla som inte har med politisk åskådning att göra utan snarare ligger i den mänskliga naturen. Det finns ett samband mellan privat äganderätt och god skötsel av den ägda egendomen. Utöver denna enskilda aspekt finns det naturligtvis även andra, samhälleliga motiveringar till varför vi bör ha en privat äganderätt. Två av de viktigaste skälen är (i) att privat äganderätt är en nödvändighet för en fungerande marknadsekonomi, vilket i sin tur är det samhällssystem som bäst garanterar välfärd och utveckling för människorna, samt (ii) att privat äganderätt krävs för upprätthållande av demokrati och rättsstat historiskt torde inte finnas något exempel på att en demokratisk rättsstat har existerat utan förekomst av privat äganderätt. I en demokrati är det den politiska majoriteten som
slutligen avgör vilka intresseavvägningar som skall göras. Av denna anledning och för säkerställande av rättssäkerheten krävs att grundprincipen om privat äganderätt respekteras.
Vad är då äganderätt? Det finns ingen exakt definition av vad äganderätten är eller omfattar. Äganderätten är inget av naturen givet och oföränderligt. I vår praktiska vardag kan man säga att äganderätten är vad rättsordningen gör den till – varje land beslutar själv om äganderättens precisa innehåll. En absolut, oinskränkt äganderätt kan inget samhälle ha. Äganderättens omfattning avgörs därför av politikerna genom avvägningar mellan olika enskilda och allmänna intressen.
Ett utmärkande drag för äganderätten är dock att den innefattar både rättigheter och skyldigheter. Rättigheterna ligger i vid juridisk bemärkelse i att kunna förfoga över något och att utesluta andra från denna rätt att förfoga. Skyldigheterna ligger huvudsakligen i det faktum att man vid utövandet av sitt ägande, sitt förfogande, skall respektera samhällets normer. Dessa normer kan vara både legala och fristående etiska diton. Kort sagt kan man säga att ägande medför ett slags förvaltarskapsansvar.
Äganderätten kan som nämnts inte vara absolut, det finns intressen som samhället anser väger tyngre än ägandet och som innebär att ägandet får vika. Sådana intressen måste dock vara av kvalificerat kollektiv natur och till gagn för stora delar av samhället eller dess medborgare. Det är ett fullt rimligt minimikrav att den intresseavvägning som görs, sker med utgångspunkten att äganderätten skall vara stark och så långt som möjligt skall respekteras.
Grundlagen i kombination med europakonventionen för mänskliga rättigheter borde egentligen utgöra ett fullgott skydd för den privata äganderätten. Tyvärr är det dock inte så. Det finns flera anledningar till detta, men här skall pekas på några av dem.
- Svenska domstolar är i stor utsträckning obenägna att lyssna till rättighetsargumentation. Den som med emfas hävdar äganderättsliga argument i en svensk domstol riskerar att betraktas som en rättshaverist,eller näst intill.
- Vissa krafter såsom socialdemokraten Morgan Johansson (Dagens Juridik, maj 2007) anser att grundlagens bestämmelser inte skall användas i domstol. Med andra ord att enskilda medborgare inte skall ha rätt att med stöd av grundlagen hävda sin rätt eller rikta krav mot staten.
- Grundlagen innehåller en bestämmelse om normprövning som dock begränsas av det s.k. ”uppenbarhetsrekvisitet” (regeringsformen 11 kap 14 §). Bestämmelsen innebär å ena sidan att en domstol kan besluta att underlåta att tillämpa en viss lagbestämmelse om den enligt domstolen strider mot grundlagen, men å andra sidan medför uppenbarhetsrekvisitet att om den aktuella lagregeln har beslutats av regering eller riksdag får domstolen bara lov att underlåta att tillämpa regeln om det är uppenbart att regeln står i strid med grundlagen. Den praktiska effekten är att en knapp riksdagsmajoritet kan införa vanliga lagar som strider mot bl.a. grundlagens äganderättsskydd det grundläggande kontraktet mellan staten och dess medborgare.
- Expropriationslagens ersättningsbestämmelser, som ofta är det regelverk som styr ersättningens storlek vid olika former av expropriation och intrång, skall enligt en inledande bestämmelse resultera i en ersättning motsvarande marknadsvärdet eller minskningen av detsamma. Så blir dock alltför ofta inte fallet, då lagen också innehåller regler som innebär att det från marknadsvärdet skall göras vissa avdrag och justeringar naturligtvis i huvudsak nedåt.
- Många markägare kan under förutsättning att skadorna minimeras – acceptera vissa former av intrång som i begreppets rätta bemärkelse utgör ett angeläget allmänt intresse. Men idag har liberaliseringar och privatiseringar av tidigare statlig verksamhet gjort att det i stor utsträckning är privata rättssubjekt som utför expropriation och intrång av olika slag. I de situationerna blir de låga ersättningarna som utgår till de drabbade än mer provokativa.
- Genom den vanliga lagstiftningens urholkning av grundlagens egendomsskydd och genom delegation av normgivningsmakt till myndigheter som gör egna tolkningar av rättsläget, har det skett en uttunning av äganderättsskyddet. Så kan t.ex. Skogsstyrelsens generaldirektör Göran Enander, i princip baserat på två underrättsdomar, egenmäktigt besluta om nya riktlinjer avseende hur mycket hänsyn som skogsägare skall tåla utan ersättning i samband med en avverkning eller vid bildande av biotopskydd. Beslutet innebär betydande höjningar i kravet på hänsyn från skogsbrukarens sida och utgör en väsentlig förskjutning i tolkningen av markägarens ansvar att ta naturvårdshänsyn utan krav på ersättning.
Efter många års idogt arbete av dem som har hävdat äganderättens betydelse och behov av starkare skydd, finns det nu svaga ljuspunkter vid horisonten. Grundlagsutredningen (Dir. 2004:96, klar 31 december 2008) och Utredningen om expropriationsersättning (Dir 2007:89, klar 30 april 2008) ser f.n. över olika aspekter av frågorna ovan.
Sveriges Jordägareförbund, som har sina medlemmars uppdrag att verka för en stärkt och tryggad enskild äganderätt, vill understryka följande. Det är oerhört viktigt att Grundlagsutredningen stärker skyddet för äganderätten som sådan – inte minst genom att säkerställa full ersättning till dem som drabbas av intrång. Men det är också viktigt att uppenbarhetsrekvisitet
slopas. Det är en skamfläck för en rättsstat att en knapp majoritet i riksdagen kan stifta lagar som strider mot grundlagen. Mot bakgrund av den enskilda äganderättens avgörande betydelse för välfärd och demokrati, borde det också vara självklart att ge äganderätten samma rang i grundlagen som t.ex. yttrande- och mötesfrihet. Vidare måste hela domstolssystemet fås att anamma och genomsyras av grundlagens och europakonventionens rättighetsregler, däribland egendomsskyddet. Mål rörande dessa regler får alltså inte förpassas till en författningsdomstol. Myndigheters beslutanderätt och beslutsformer bör också ses över, i huvudsak så att de
avgörande besluten fattas av politiskt tillsatta styrelser och inte av tjänstemän.
Utredningen om expropriationsersättning har i ett delbetänkande bl.a. konstaterat att intrångsersättningar som fastställts av myndighet eller domstol i allmänhet har legat på en lägre nivå eller, i vissa fall, en betydligt lägre nivå än de ersättningsbelopp som har bestämts genom avtal. Utredningen bör nu nogsamt överväga bl.a. att införa möjlighet till tidsbegränsade ersättningsöverenskommelser som i samband med avtalstidens utgång omförhandlas med utgångspunkt från då rådande förhållanden. Det är också hög tid att slopa de bestämmelser i expropriationslagen vars praktiska effekt är att pressa ned ersättningsnivåerna. Dessutom bör man fundera över vad som är full ersättning; är det bara ersättning för den förlorade eller skadade egendomen, eller innefattar det också ersättning för eget biträde, för eget nedlagd tid med att försvara sin äganderätt, för omkostnader i samband
med att skaffa ersättningsegendom istället för den egendom man har blivit förlustig eller som har skadats?
Äganderätten spelar en viktig roll för välfärdsskapandet och är värd att försvara och stärka!
Frederik Treschow,
Advokat och generalsekreterare för Sveriges Jordägareförbund
Debattartikel i Skogsaktuellt nr 3, den 5 september 2007